Obs! Informationen på denna webbplats är under omarbetning samt revision och kommer att uppdateras inom kort


4 juni 2018

I63 Cerebral infarkt

Råd och åtgärder vid arbetsinriktad rehabilitering. "Tänk på att..." inleder råden till läkaren under samtalet med patienten. Åtgärderna kan skrivas in i intyget som medskick till de ansvariga aktörerna att agera på.

Tänk på att

Uppmärksamma komplikationer, exempelvis depression, kognitiva funktionsnedsättningar och trötthet

Ett strokeinsjuknande innebär ofta en stor livsförändring för patient och närstående. Många upplever under den första tiden i hög grad ångest, nedstämdhet och trötthet. Det är speciellt viktigt att uppmärksamma sådana sekundära komplikationer, t.ex. depression, smärttillstånd, trötthet, spasticitet och olika kognitiva funktionsnedsättningar. Mild och egentlig depression är vanligt förekommande efter stroke. Perioden med störst risk att utveckla en egentlig depression efter stroke förefaller vara de första månaderna, därefter sker en nedgång, men spridningen över tid är uttalad i olika studier. Vård på särskild strokeenhet kan påverka förekomsten av depression, men det är viktigt att alla patienter får hjälp i sin normala krisbearbetningsprocess för att minska riskerna för utveckling av depression. Det finns även ett signifikant samband mellan graden av depressivitet och försämrad logisk förmåga. Funktionsnedsättningar inom olika kognitiva domäner, t.ex. uppmärksamhet och koncentration, minne, språklig förmåga, abstrakt tänkande, räkneförmåga och orientering, bör uppmärksammas.

Diskutera hur patienten kan upprätthålla struktur och livsbalans genom t.ex. fysisk aktivitet och social samvaro

Efter en stroke kan det uppstå rollförändringar i patientens och familjens liv och ofta påverkas de emotionella funktionerna vilket innebär att relationen till andra kan förändras. Det är därför viktigt att diskutera med patienten hur en balans i livet kan återfås. Fysisk aktivitet kan vara ett sätt att skapa struktur, men även social interaktion, som inte handlar om fysisk aktivitet, utan om den sociala kontakten och de mellanmänskliga interaktionerna, dvs. samverkan, samspel och ömsesidig påverkan mellan olika personer.

Både sociala, psykologiska, fysiska och medicinska aspekter kan kartläggas för att försöka få en helhetsbild av patientens behov av stöd. Livssituation, ålder, tid efter insjuknandet etc. avgör vilka faktorer som undersöks. Fokus bör ligga på patientens upplevda konsekvenser av sjukdomen, fysiskt och psykosocialt.

Uppmuntra till bibehållen kontakt med arbetsgivare och arbetskamrater

När patienten har återhämtat sig tillräckligt är det viktigt att uppmuntra till bibehållen aktivitet och kontakt med arbetsgivare och arbetskamrater. Studier tyder på att detta är gynnsamt och kan främja läkningen; det kan till exempel handla om möjligheten för patienten att vistas på arbetsplatsen vid regelbundna arbetsplatsbesök, eller om en successiv återgång genom utbildning och arbetsträning. Även om bibehållen aktivitet och kontakt med arbetsgivare och arbetskamrater uppmuntras ska bedömning av arbetsförmågan ske individuellt utifrån individens förutsättningar och sysselsättning.

Återgång till arbete efter stroke är en viktig faktor för livskvaliteten

Beakta barns behov av information, råd och stöd, enligt barnperspektivet

Skicka med lättillgänglig information, eftersom dolda kognitiva besvär kan försvåra dialogen med anhöriga

Åtgärder

Rehabsamordning och plan för återgång i arbete, i samverkan med närstående, vårdgivare, arbetsgivare och Försäkringskassan

Återgång till arbete efter stroke är viktigt framförallt för individens tillfrisknande och förmågor över tid, och arbetsrehabilitering bör därför påbörjas tidigt. En strokepatients arbetsförmåga har att göra med möjligheten att anpassa arbetet, motivationen och uppfattningen om den egna förmågan. En viktig förutsättning för återgång i arbete är tidigt samverkan mellan Försäkringskassan, vårdgivare, närstående och arbetsgivare, en gemensam rehabiliteringsplan och regelbundna avstämningsmöten, och i det arbetet kan en rehabkoordinator bidra. Rehabkoordinator bör kontaktas i ett tidigt skede vid risk för långvarig sjukskrivning. Rehabkoordinatorn kan börja utreda arbets- och livssituation samt koordinera samverkan med arbetsgivaren eller Arbetsförmedlingen och socialtjänsten.

Utförs med hjälp av: Rehabkoordinator eller motsvarande

Utredning av körförmåga, via körskola eller motsvarande

Stroke medför vanligen nedsättning av den motoriska och sensoriska funktionen vilket kan påverka t.ex. bilkörning – och leda till medicinskt körförbud, vanligen i 3–6 månader. Bilkörning kan ha stor betydelse för delaktigheten i samhället men är samtidigt en komplex aktivitet som ställer krav på avancerade kognitiva förmågor. Körförmågan måste därför utredas där kognitiva funktioner som behövs för att vara lämplig som förare av personbil testas. Det är läkaren som gör bedömningen av lämplighet att köra bil, utifrån Trafikverkets medicinska krav för bilkörning (TSFS 2013:2) eller någon modell, t.ex. Michons modell eller Goals of Driver Education (GDE). I utredningen tas stöd av arbetsterapeut eller neuropsykolog och trafiklärare för bedömning av körförmågan.

Arbetsterapeutens utredning inleds med en intervju om patientens körvanor samt behovet och betydelsen av att fortsätta köra bil. Utredningen omfattar kognitiv testning (eller neuropsykologisk utredning), körbedömning i bilsimulator eller i verklig trafik. Vid förartest i trafik gör trafiklärare och arbetsterapeut en gemensam bedömning av körbeteende och aktivitetsutförande.

Motoriska funktionsnedsättningar är sällan ett hinder för att köra bil och de kan kompenseras med tekniska lösningar, t ex manövrering med joystick eller mun- och huvudrörelser. Det är också viktigt att komma ihåg att utredningen ofta upplevs som väldigt negativ för patienterna.

Utförs med hjälp av: Körskola eller motsvarande

CI-terapi (Constraint Induced Movement Therapy), för träning av arm- och handfunktionen, via specialistmottagning

En stroke medför för många patienter (halvsidig) förlamning och påverkad arm- och handmotorik med viss kvarvarande rörlighet i handled och fingrar. Eftersom hjärnan automatiskt då väljer att undvika att använda en viss kroppsdel som inte fungerar tillfredsställande efter en skada uppstår ett ”icke-användar-beteende” (”learned nonuse”). Genom att då hindra den icke-påverkade kroppsdelen kan detta beteende påverkas och nervsystemet kan leta efter nya lösningar. CI-terapin är en behandlingsmodell som tar fasta på detta. Terapin består av intensiv och repetitiv rörelseträning av en kroppsdel med nedsatt funktion samtidigt som den kroppsdel som har bättre funktion förses med någon form av yttre hinder som gör det svårt att använda den.

Patienten tränar finmotorisk träning och gör övningar i vardagliga aktiviteter, vanligen flera timmar per dag under några veckor och svårighetsgraden på övningarna ökas successivt. Intensiteten gör att patienten måste vara mycket motiverad eller ev. träna i grupp. Den intensiva karaktären och resursåtgången vid traditionell CI-terapi har lett till en modifierad CI-terapi som är mindre resurskrävande än den traditionella CI-terapin.

Man har, jämfört med sedvanlig behandling, sett en viss positiv effekt på arm- och handfunktionen och en positiv effekt på förmågan att kunna använda armen och handen i dagliga aktiviteter. Effekten ses direkt efter träning och tycks bibehållas flera månader efteråt, även om intensiteten och durationen verkar ha mindre betydelse. Metoden har kritiserats, men verkar för just arm- och handfunktion ha givit positiva resultat, särskilt i fall där det yttre hindret använts under lång tid. Det bör dock påpekas att själva hindret kan medföra att patienten behöver mer hjälp och att risken för fall ökar.

Program utformas med övningar för att förbättra styrka, koordination, snabbhet i rörelseväxlingar, olika grepp, uppgiftsspecifika övningar samt aktivitetsträning. Programmen utformas utifrån patientens resurser och problem. Målsättningarna med CI-terapin formuleras av patient, arbetsterapeut och fysioterapeut i samverkan.

Utförs med hjälp av: Specialistmottagning

Psykosocial behandling: stödjande samtal, motiverande samtal eller psykopedagogisk behandling

Utförs med hjälp av: Socialstyrelsen

Ergonomisk arbetsplatsbedömning, via arbetsgivare och företagshälsovård

Utförs med hjälp av: Arbetsgivare och ev. företagshälsovård

Arbetsanpassning, arbetsplatsbesök och arbetsträning, via arbetsgivare och ev. företagshälsovård

 

Utförs med hjälp av: Arbetsgivare och ev. företagshälsovård

Psykoterapi: KBT, interpersonell psykoterapi (IPT), psykodynamisk korttidsterapi (ISTDP)

Utförs med hjälp av: Vårdgivare eller företagshälsovård alt. annan specialistmottagning

ADL-träning och utprovning av hjälpmedel inkl. ortos, via arbetsterapeut

Utförs med hjälp av: Arbetsterapeut

Fysioterapi med långvarig regelbunden handledd konditions-, styrke- och funktionsträning

Utförs med hjälp av: Fysioterapeut

Källor

Statistik

Hjälpte informationen på sidan dig?



Tack för att du hjälper oss!